Ett 13 år gammalt blogginlägg.

Jag hittade ett  av mina gamla blogginlägg från 2001 nyligen. Det skrevs när jag nyss flyttat hem från mina mest intensiva Stockholms-år och projektledaren för den den stora landsbygdskonferensen "Grogrund 2002" (som jag var programansvarig för) ville att jag skulle reflektera över skillnaderna i livskvalitet mellan stad och land.
Så jag skrev en krönika som ni kan läsa längre ner. 

Anledningen till att jag uppmärksammar det här i dag, är att jag delvis är tillbaka i de luftkonditionerade konferensrum igen som jag kritiserar i min gamla krönika. Ritandes fyrkanter på whiteboards. Fast nu under Norrländsk flagg. De inre drivkrafterna, idéerna och kompetenserna måste fortfarande ut på något sätt antar jag. Fast...i en Stockholmares ögon är det inte lika fint att göra sådant norr om Gävle.

Att flytta tillbaka till Norrland ses som att "ge upp" eller "inte klara värmen i det heta köket" eller "retirera till vischan".

Östersundspostens Ledarskribent Marcus Persson anklagades nyligen av DN:s Johan Croneman för att ha gjort just detta. Gett upp och flyttat hem. (Någon annan förklaring för att lämna Stockholm kan ju inte vara möjlig. ) Han skriver det rent ut i Dagens Nyheter. Du kan läsa detta här.
Bakgrunden var att SVT:s Janne Josefsson nyligen tussade ihop Marcus Persson med Fredrik Virtanen på Aftonbladet i ett program som anklagade Journalister från Södermalm att ha monopol på verklighetsbeskrivningen av Sverige, och att Sverige i media därför ser ut som Södermalm. Att det är så vet vi ju allihop men när programmet var sänt, så musklade förorättade Södermalmsjournalister upp och började skrika "fegis", "lappdjävel", "Stick hem till norrland och skriv i din djävla landsortsblaska Marcus om du inte pallar storstaden". Inte ordagrant, men andemeningen är omöjlig att misstolka. Förr så dolde de flesta storstadsjournalister sitt landsortsförakt lite klädsamt, för att det skulle ha kunnat uppfattats som stötande att säga sin mening rakt ut. Idag har alla täckelser fallit. Allt är tillåtet.

I det klimatet, så känner jag att jag är tvungen att publicera min gamla krönika igen nedan. För den skrevs när min hemflytt var alldeles färsk. Känslorna är så starka och målande och det är så uppenbart varför jag ville bo häruppe. Så uppenbart att jag till och med påminde mig själv igen...om saker jag aldrig får glömma.

Här kommer den:

--------------------------

"LÄTT-PÅ HANDEN-LIV"
Krökinör Stefan Hallgren skriver om skillnaderna mellan land och storstad 2001-11-03

-Det finns en lätthet i att leva utanför de största städerna. En brist på negativ friktion. Någonting alldeles väldigt mänskligt i det hanterbara tempot och en nästan poetisk skönhet i de växlande årstiderna. Jag har valt att leva i Jämtland, trots att jag vid en första anblick egentligen både branschmässigt, åldersmässigt och ambitionsmässigt, skulle passa bättre i en rumlande storstadsmiljö, där människor springer med bajonett i näven i jakten på nästa affärs- och livsillusion.

Jag trodde länge att jag var stöpt till att passa i den klungan. Att bara för att man hade ett sinne för utveckling, processer, konstruktion, framåtrörelse och affärer, så måste man ta på sig resten av "koden" också.

Tiden visade mig annorlunda. Jag kvävde länge den lille frihetslängtande humanisten i mig, klädde mig i dyra kostymer och hästsvans och kastade mig in bland de andra, mestadels hannarna, i den idiotiska tävlingen om att först vara den som uppfyller den yttersta livslögnen. Sådant gör man bara i en storstad. Där kallas det ambition. Jag kallar det att "halka av livsrälsen och riskera att vara född i onödan".
Jag höll nästan på att förlora mitt liv till den världen. Den sterila världen anpassad för att tillfredställa de allra sämsta egenskaperna i oss, en värld bestående av tusentals möten i luftkonditionerade konferensrum. Människor i samma sekt av livslögn, tillsammans med armarna fäktandes i oändliga whiteboard-spasmer, nickandes med samma paniska anspänning vilandes under ytan i de ansträngt vänliga ögonen. Delandes samma oro, över att ingen av oss egentligen levde.

Någonstans så vann det sunda förnuftet ändå, någonstans så började en massa sanningar gå upp för mig. Livsprioriteringar åkte hiss i hjärta och huvud några månader, men slutligen så insåg jag, att jag måste tillbaka, jag måste lämna staden, jag måste återvända till en miljö, där livsrummet var oändligt, och man kunde få växa utan att stöpas i samma form som alla andra. Det blev Östersund, det blev också Härjedalen. Jag slängde alltså tvångströjan, även om den såg ut som en snygg kostym, och kände en manisk längtan efter att lära mig känna kallt insjö-vatten mot huden igen, känna daggvått, varmt nattgräs i Augusti under nakna fötter.

Jag andades ut så hårt att den sista pusten av kvalmig aircondition-luft lämnade lungorna och gav plats åt den nästan omtumlande fjälluften som ofta är så stark att det sticker i fingrarna, som om man andades in rent liv för första gången. Jag fick ett liv här igen, ett liv som vilket som helst, bara lite bättre.

-Vi som bor här får aldrig ta det vi har för självklart. Aldrig bli lata och släppa ansvaret för vår framtid. Aldrig sluta att lära. Vi måste alltid vara beredd att ändra allt och flexibelt följa med världens i dess förändringar och snabbt ompröva våra mest cementerade värderingar. Alltid sträva efter att engagera och förbättra.

Annars finns risken att vi slutar spela roll, till och med för oss själva.