En galla flera gallor?

2015 har varit ett mysigt år hittills. Inte en lugn stund förvisso, men vi har hunnit skaffa fritidsboende i Lit, skruvat ihop ett antal roliga projekt, levererat dem och vardagen har peppar peppar hållt sig någorlunda på mattan.

Men vi kan börja med att tala om gallbesvär. Vafan. Det här med "Gallan"? För mig har det allltid inneburit "äldre person dricker kaffe med annan äldre person och berättar om gallstensanfall medan jag, yngre person, lyssnar och tänker att det där händer inte mig".
Visst. Säkert. Ända tills jag själv fann mig liggandes bak i kombin dubbelvikt och skrikandes klockan halv fyra på morgonen medan orolig sambo och dotter skjutsar in en till akuten, där man sedan rullar runt på en brits i en timma i väntan på att en sköterska ska komma och pumpa in minst en hink morfin i sätesmuskeln så att smärtorna för guds skull tar slut.

Ursäkta den lite personliga redogörelsen,men alla som haft gallstensanfall eller njurstensanfall vet vilken episkt, ny och majestätisk smärtupplelvelse det är. En ny rullgardin går upp och man inser "jaså, kroppen kan ha så HÄR ont alltså utan att man svimmar eller förlorar förståndet?". Det är en erfarenhet jag delar med många såklart och några kvinnor jag känner säger att de hellre föder barn en gång i veckan än har gallstensanfall en gång i veckan. Som en måttståck.

Nåväl. Allt gick ju bra men den svåraste prestigeförlusten i samband med gall-episodem var nog när jag blev tvungen att inse att den kropp som fysiskt tickat på helt utan minsta hickning oavbrutet då i 46 år, nu började uppvisa små servicebehov.
Helt plötsligt insåg jag att jag är på väg att bli "old people". Till min stora förvåning, så sköljde en befriande känsla över mig av lycka och frihet. (Jag fick nästan lust att dansa lite, men det är ett annat blogginlägg jag ska skriva, om friheten i att åldras.)

Hursomhelst, nu är mitt meddelande till folk över 65: "Flytta på er, för nu är jag också snart gammal och vill ha allt det där götta som bara gamla människor får". :-)

-Till exempel sjukvård och operationer. Trodde jag.

-Röntgen visade 5 centimeterstora stenar som ligger och täpper till i gallgången. Dessa utlöser givetvis nya anfall då och då så att jag får ta Spasmofen (vilket man inte ska göra för ofta).
Självklart tänker jag då "jamen jag får väl komma in om en månad, så gör de en liten operation med titthål, vibrationer eller vad de nu gör, det är väl en enkel, billig, smör- och brödoperation som de gör tio stycken av före lunch varje dag inom sjukvården" tänkte jag.

Inte då. Det är kö. Lång kö. Prioriteringen ser ut så här:
"De som har akut inflammation i gallan och kommer in med ambulans får en operation. -En 47-åring däremot som i övrigt är fysiskt frisk som en nötkärna får vänta med sin operation till nästa gång Sundsvall brinner." Det var sjukvårdens besked till mig. Lite bildligt talat och överdrivet. Men i huvudsak korrekt. 

Där gick ett ljus upp för mig. -För mig som inte haft kontakt med sjukvården gällande sånt här sedan Dr. Simonsen lindade ett knä på mig 1983, så har jag liksom ändå trott att den funnits där. Beredd i kulisserna. Redo att operera vad som än rullar in. Gammal som ung. Rik som fattig. ....men så börjar jag tala med släkt och vänner och inser att det är så här det har blivit nu, och har varit väldigt länge. Allt som inte är direkt livshotande hålls långt, långt, långt borta från den mer kvalificerade vårdapparaten.

Det är inte själva vårdapparatens fel såklart. De prioriterar som de har resurser till. Jag skulle också låta mig få vänta till förmån för någon med större behov såklart. Men...jag har trott att resurserna räckte till mer. Till fler. Och då går mina tankar till alla de som inte är lika kapabla som jag. Som inte kan prata för sig. Som är äldre och sjukare.

Då känner jag...låt dem gå före mig. Jag klarar mig. Det gör jag.

Men samtidigt, djupt i bröstet så molar en sorg om att vi inte kan bättre än så här tillsammans. Det är faktiskt vård, skola och omsorg, detta eviga mantra, som politikerna ska sköta.

 Jag har själv suttit tillräckligt många år i den formella politiken för att kunna fastslå med tyngd och auktoritet att inget parti, INGET, har en realistisk plan för en fungerande välfärd än så länge. Reformerna och ågärderna är för små, för få och för ängsliga. De kan justera en liten kötid här, en liten privatisering där, men ingen, tar ett djupare grepp och säger "alla ska få, alla ska ha, ingen ska lida". 

Mitt budskap till partiföreträdarna måste bli följande: -Ni ska arbeta för oss. Ni ska garantera sjukvården. Ni ska prioritera barn, skola, människors hälsa och åldringsvård före exakt allt annat om ni tvingas välja. Ni ska inte skylla på varandra. Ni ska vara kompetenta. Ni ska vara modiga, innovativa, kreativa, intelligenta, nyskapande och kompromisslösa. Ni ska ta befälet. Ni ska hålla i det här landet. Ni ska ta hand om mina nära och kära. Ni ska ta hand om mig när jag blir sjuk. Ni ska ordna ett samhälle som ni själva törs bli gamla i.

Att skriva som jag gör ovan, är inte att "bara vilja ha och ha". Det är att "vilja ha det jag betalar för". I Grekland, där man knappt betalar in några skatter alls, förväntar jag mig ingenting av sjukvården. Absolut ingenting. För jag vet att de har otroligt låga skatteintäkter.

Sverige däremot, har fortfarande ett av världens högsta skattetryck. Vi cashar alla in till systemet, i en grad nästan inga andra medborgare gör i hela världen. Därför förväntar vi oss rimligtvis också lite "bang for the buck" som det heter.

Om beskedet blir att den välfärdsnivå vi betalar för inte kan levereras för att det finns för lite pengar, ja då är den logiska slutsatsen att pengarna används till något annat som de inte ska användas till. (För pengarna betalas bevisligen in av oss alla.) Då har någon byggt in ett systemfel någonstans.

Det är en rimlig förväntan, att med det här skattetrycket, så ska alla skattebetalare i det här landet få världens bästa vård. Omedelbart när de behöver den. Varför det inte är så, ligger inte på mig att förklara, utan på dem som fördelar skattemedlen.

Och vet ni, jag kommer systematiskt att radera varje kommentar som blandar in invandringsfrågan i det här resonemanget. Varför? -Jo, för Sverige hade det här problemet med nedmontering av välfärden långt, långt innan Sverige började släppa in fler invandrare. Avvecklingen har pågått med oförminskad hastighet under både blå och röda regeringar i många decennier.

Det är något annat som läcker pengar, och har gjort väldigt länge. Och jag vill veta vad det är. Min största misstanke ligger i en växande tjänstemannasektor, att offentlig sektor helt enkelt under lång tid har skapat akademiska och administrativa arbeten på bekostnad av produktionsarbeten. Där ska vi leta pengarna tror jag.

Svensk Offentlig Sektor läcker  i och för sig pengar som ett såll över hela spannet. Vi har ofrivilligt byggt in något som kallas "kvalitetsbristkostnader" i hela samhällsförvaltningen från Ystad till Haparanda.'

"Kvalitetsbristkostnader"är ett ord som på enklare Svenska betyder "onödiga fördyringar som uppstår för att saker sköts på ett inneffektivt sätt".

Det innebär i sig att vi får för låg verkningsgrad på instoppade medel helt enkelt på grund av slentrian, för stora overheadkostnader, dubbelarbete och systeminkompetens.  - Svensk Offentlig IT har kvalitetsbristkostnader på flera miljarder varje år som går ut rakt ut i ingenting t.ex.  Det skulle jag kunna få många gallstensoperationer för. :-)

-Eller ta nya Karolinska sjukhuset som blivit 1,5 gånger så dyrt  att bygga som Burj Kalifa i Dubai (världens högsta byggnad) och tio gånger så dyrt som Tysklands bästa, nybyggda toppsjukhus (utan att nya Karolinska är bättre än dem). Nya Karolinska sjukhuset har faktiskt kostat 23 MIljarder att bygga och har därmed överskridit sin budget med 100% .

 Frågan är, varför både blå och röda politiker bara fortsätter att låta pengarna flöda ut ur våra system på det här sättet. Bara att täta alla dessa tusentals små hål av ren inefektivitet och överbemanning i hundratals  förvaltningar och myndigheter, skulle kunna garantera oss alla gratis tandvård, gratis sjukvård, fria glasögon, husmorssemestrar och gud vet allt som en gång fanns i Svensk välfärd. Och allt detta utan att behöva höja skatten ett enda öre.

Vi skulle kunna återta skattekraften bara genom att börja arbeta smart och fördela pengarna rätt igen. Jag tror att sådana frågor är vad som skulle kunna aktivera människors engagemang för politiken igen. Jag tror att sådant är värt att titta på.

Det var egentligen bara det jag hade att säga idag. Med tanke på gallstensanfall. En enkel tanke, växte till ett större sammanhang. Det blir lätt så i mina texter.

Ha det gott så hörs vi igen.

/Stefan